Den 20 mars 2003 invaderade en amerikansledd koalition Irak med det uttalade syftet att avväpna landet från massförstörelsevapen och installera en demokratisk regering.
Den amerikanska administrationen hävdade – felaktigt, skulle det senare visa sig – att Irak inte hade gjort sig av med sina massförstörelsevapen och att det fanns en koppling mellan Al-Qaida och Saddam Husseins regim. Enligt Washington fanns det därmed en överhängande risk att Bagdad skulle förse terrorister med massförstörelsevapen. Den irakiska regimen hade vid tidpunkten fortfarande inte uppfyllt FN:s krav på nedrustning. Att Bush-administrationen motiverade sitt angrep med att Irak inte nedrustat fullt ut enligt tidigare resolutioner har USA:s dåvarande biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz i efterhand kommenterat ”For bureaucratic reasons we settled on one issue, weapons of mass destruction, because it was the one reason everyone could agree on”.
Det amerikanska beslutet att anfalla Irak utan FN:s godkännande ska ses mot bakgrund av terrorattackerna mot USA 2001. Inom Bush-administrationen fanns en utpräglad rädsla att åter bli utsatt för ett terrorangrepp – men denna gång med massförstörelsevapen, även kärnvapen. För att försvara nationen, resonerade man, krävdes därför att man agerade förebyggande; att slå mot terroristerna innan de slog mot Amerika.
Inom administrationen fanns därutöver så kallade neo-konservativa som under en längre tid förespråkat att en invasion skulle gynna amerikanska intressen. Med en mer USA-vänlig regering i Bagdad skulle amerikansk trupp kunna lämna Saudiarabien till förmån för Irak. Det saudiska kungahuset hade sedan det första Gulfkriget blivit sårbar för kritik från Al-Qaida för den amerikanska militära närvaron i landet. Ett mer demokratiskt Bagdad skulle även säkra Israel från irakiska attacker samtidigt som Irak skulle framstå som en demokratisk förbild bland auktoritära regimerna runt Persiska viken. En amerikansk militär intervention skulle även visa andra länder med ambitioner att utveckla massförstörelsevapen – inte minst Iran – konsekvenserna av att inte följa USA:s uppmaning om att nedrusta.
Att Irak inte uppfyllt FN:s krav innebar, enligt Bush-administrationen, att inget nytt mandat från FN:s säkerhetsråd krävdes för att inleda ett nytt väpnat angrepp. USA försökte dock in i det sista driva igenom en resolution som gav stöd till vapenandvändning, men skrinlade planerna efter Frankrike hotade att använda sitt veto.
Efter att den amerikanska stridsmakten relativt enkelt besegrat de irakiska styrkorna inleddes en längre tid av politiskt kaos med våldsamma motsättningar mellan Iraks religiösa och etniska grupper. Militärledningen i Washington hade hoppats på det bästa; att irakierna skulle välkomna ockupationsmakten, utan att planera för det värsta; inbördeskrig.
Det blev snart tydligt att USA och dess allierade inledde operationen i Irak med allt för få soldater för att kunna stabilisera landet. Ockupationsstyrkorna uppgick till ca 150 000 man men behövde enligt många bedömare uppgå till närmare en halvmiljon för att under en övergångsfas kunna styra landet.
Det USA-ledda ockupationsstyrets beslut att diskvalificera tidigare medlemmar av Saddam Husseins Baathparti från vidare tjänstgöring i staten försvårade ytterligare möjligheterna att regera eftersom tillgången till erfaren personal med förvaltningskompetens därmed begränsades. Därtill beslöt USA att upplösa den irakiska armen, med resultatet att flera hundratusen besvikna irakiska män med tillgång till en Kalasjnikov klev ut i arbetslöshet. Flera av dem blev senare ledande personer inom terrornätverket IS.
En amerikansk övertro på att man skulle hälsas som befriare samt svårigheterna att vinna gehör för ett anfall om man samtidigt pekade på de stora utmaningarna med att agera ockupationsmakt bidrog sannolikt till den bristfälliga planeringen efter den irakiska regimens fall. Misstag vars konsekvenser Iraks befolkning fortfarande lider av 20 år senare.